Sighsten Herrgård

Sighsten och det svåra

För drygt tjugofem år sedan gjorde jag en reklamfilm med Sighsten Herrgård. För er som inte minns eller var med… Sighsten var designer, modelejon, omslagspojke och festprisse. På väggen i sitt badrum hade han bilder och konst, bl.a. annat ett signerat porträtt på prinsessan Lilian, “To Sighsten, the most handsome man in the world”. Han blev min vän. Vi kände varandra under en kort tid. Innan han gick bort.

Jag hade andra vänner också, långt från Sighstens glamorösa värld… vilken jag själv aldrig var en del av. Mina andra vänner drog gärna grova skämt om Sighsten, särskilt när vi satt i bastun, efter att på machomäns vis sprungit flera mil för att komma i form för Stockholm Maraton, eller pucklat på varandra under en innebandymatch. ”Vet ni varför alltid Sighsten är så finklädd? Jo, det är för att han snart ska gå bort!” …och så garvades det. Sighsten Herrgård var den som först gav AIDS ett ansikte i Sverige.

Jag funderade en del på det där. Varför bögskräcken måste ta sig uttryck i förråande skämt, varför det var så farligt, varför man alltid måste överdriva, för att bevisa att man själv inte tillhörde samma tvivelaktiga skara? Rädslan för det okända, som ska skämtas bort… men som också så lätt övergår i fördömande och hat. Idag Sverigedemokraterna, inte att förglömma.

Jag fick en idé. En reklamfilm för AIDS-jouren/Noaks Ark, där Sighsten berättar en bastuhistoria om sig själv… och sen tar udden av den. Jag testade idén på några i AIDS-branschen. De flesta blev bara rädda. Det går ju inte prata om det med Sighsten, hur ska han ta det?

Jag kontaktade Sighsten. ”Jag skulle vilja göra en reklamfilm … och jag vill att du berättar en av dom där historierna om dig själv”. Självklart sa Sighsten, vilken jävla bra idé.

En lördag eftermiddag hade vi riggat för inspelning. En pressening som bakgrund, lite snyggt ljus, 35mm film, avskalat och rent. På förmiddagen ringde Sighsten. ”Hämtar du mig”? Ja du vet jag orkar inte så mycket nu. Vad ska jag ta på mig förresten?” Ja, du ska ju vara finklädd sa jag, det är ju det som är poängen. OK, sa Sighsten. ”Jag tar AIDS-uniformen”

Tidig eftermiddag parkerar jag på Upplandsgatan, knappar in portkoden, ringer på. Sighsten öppnar i kritstrecksrandig ”three piece suite”. Vet du vad du har för portkod, säger jag? Ja, vadå… säger Sighsten? Det är ju för fan min farmors parfym, säger jag, 4711. Vad säger det om dig? … och så garvar vi hejdlöst.

Inspelningen går i ett nafs. Två eller tre tagningar ”Det går rätt många Sighstenhistorier just nu. Har ni hört den här t.ex. Vet ni varför Sighsten alltid är så finklädd? Jo, det är för att han snart ska går bort… Det vi är rädda för , det skämtar vi om. Ta reda på fakta istället. Ring AIDS-jouren, så får ni veta”. Idag har filmen hittat till youtube.

Det är i slutet av åttiotalet, långt innan kommersiella TV-kanaler har invaderat oss. Trots det sprids filmen som en löpeld. SVT:s Anslagstavlan, TV3, reklamkanaler på flygplatser, järnvägsstationer, köpcentra. Den statliga AIDS-delegationen gör en enkät i gymnasieskolorna. Vilken sorts AIDS-information vill ni ha? Sighsten är överlycklig och skriver till mig från New York. ”Vi vill ha Sighsten i skolan”. En månad senare är han död. Begravningen i Gustav Vasa kyrka är välbesökt. Kända och okända tar farväl.

Sighsten hade för mig alltid varit en person som representerade en ytlig låtsasvärld, en värld jag var helt ointresserad av, en värld jag nog innerst inne föraktade… men så en dag kliver han in i mitt liv… Han är dödsdömd. Jag tvingas omvärdera väldigt mycket. Han, ytans omslagspojke. Jag, cyniker och förment altruist. Vi möts, vi blir vänner för en kort tid, vi skrattar… men tillsammans tog vi också i det svåra… Sighsten blev min hjälte