Popbandsdöden drar som en farsot över landet. Det är 70-tal och disko som gäller nu. Men i Gamla Stans gränder och trakterna intill frodas musiklivet till trots. På Stampen liras tradjazz. I källaren under, på Gamlingen, lite mer sofistikerad jazzrock. Saga Sjöberg finns strax intill på Stora Nygatan, med sin viskrog Kaos. I den minimala lokalen vid Kornhamnstorg, sväng med congas och trummor hos latinamerikanerna på Café Ricardo. Runt hörnet, på Engelen, mer musik… men kanske mest öl ändå… På andra sidan Slussen, nere på Stadsgårdskajen maler proggbanden på, med Pugh & Nature, Kebnekaise och Fläsket Brinner i spetsen, på Fregatten. Högt där ovan, på Mosebacke, Hoola Bandoola och långt ner i de mörka källarvalven, bakom Storkyrkan, huserar trubadurerna på Kurbitz, ända till solen går upp. Men det finns också ett ställe där allt smälter samman, på Österlånggatan. Det är början av sjuttiotalet och det är här vi trängs, kultur-wannabes och kvasiintellektuella, rödstrumpor och mjukismän. Det är här vi tassar omkring och dricker öl på kvällarna, förmenta världsförbättrare i velourbyxor och manchesterjackor från Mahjong. På musikpuben Magnus Ladulås, eller kort och gott Låset.
På Låset var det livemusik nästan varje kväll. Mycket folkmusik, tradjazz, trubadurer men också många bra blues och proggrockband. Nicke som drev stället då var ambitiös, ordnade folkmusikveckor och tog dit utländska artister, bl.a. den legendariske bluespianisten Champion Jack Dupree.
Flera svenska sjuttiotalsband inledde sin karriär på Låset, t.ex. Scafell Pike, med Derek Hudson. Landslaget, med Lasse Lindbom, Maj-Britt Niklasson och Hasse Breitholtz, senare vd på MTG och Sony. Här lirade Contact, Skäggmanslaget, Fred Lane, Growing Grass, med bl.a. ragtimegitarristen Lasse Johansson och Bosse Linné på fiol… och pianisten, bluespionjären, Per ”Slim” Notini, en ung Svenne Zetterberg med sitt band Telge Blues och så Finns Bluesband, Finn Sjöberg med sina gamla musikpolare från Örebro, Lasse Wellander och Mats Ronander, alla tre skulle så småningom komma att lira med ABBA. Ibland dök Bengt Palmers och Björn Skifs upp och körde några låtar… och så Södra Bergens Balalaikor. 15-20 personer som lyckades tränga in sig på och nedanför den minimala scenen, som då låg i andra änden av lokalen, närmast köket. Här fanns också Sumpens Swingsters, som lirade New Orleans Jazz, med den oefterhärmlige Lars ”Sumpen” Sundbom på trumpet, Nils ”Kulan” Rehman på sång och ibland med Kenneth Arnström, virtuos på sax. Sumpen blev så småningom, till allas förvånad, präst i svenska kyrkan.
På Låset var det alltid någon som lirade, även när ingen var bokad. Ibland hamnade dom i min kamera. Jerry från England, med sitt munspel och akustiska gitarr eller Fred Hellman som improviserade Thelonius Monk på pianot. Nicke betalade gaget med öl.
På Låset blev det sällan bråk. Kjelle i dörren hade det oftast lugnt. Utom varma sommarkvällar, när verksamheten spontant flyttade ut på gatan, till Nickes förtvivlan. Utskänkningstillståndet levde farligt många gånger, när stammisarna rökte och stimmade med en öl i handen ute på Österlånggatan. Ibland dök den åldrade ärrade vislegenden Anders Börje upp i natten, skroderandes osammanhängande anekdoter ur sitt artistliv, alltid för full för att slippa förbi Kjelle i dörren. På Låset var det ”hett och svett”, precis som ”på Statt i Härnösand”… ändå nämns aldrig Låset i Ted Ströms ”Vintersaga”, trots att Ted hinkade öl med oss en tid.
På Låset hängde jag själv mest var och varannan kväll under en tid. Oftast med Finn Sjöberg, som i slutet av 1971 drog igång Kvartetten Som Sprängde, tillsammans med Fred Hellman och Rune Carlsson. Kvartetten, som egentligen var en trio, lirade fram till 1974 och gav ut två plattor, den egna ”Kattvals” och ”Valhall” tillsammans med Bernt Staf. Låset blev deras hemmaplan. Freddan var en jävel på Hammond, men gick ner sig, hamnade i dansbandsträsket och dog några år senare. Rune, en av Sveriges legendariska jazztrummisar, återfinns numera i jazzhimlen. Finn blev producent på Metronome och lirade senare bl.a. med Harpo, Ulf Lundell, Totte Wallin, Ola Magnell, Lill Lindfors och inte minst med ABBA.
När sjuttiotalet kommit halvvägs hade Låset fått nya stammisar. Vi som tidigare haft det som andra hem, skingrades för vinden. Själv hamnade jag i film och TV-branchen, reste världen runt, såg krig och elände, jobbade med samhällsprogram och nyheter. Drygt fyrtio år senare dammade jag av mina svartvita negativ, scannade in och lade ut.
Fotnot, för gamla analoga fotonördar:
Körde Tri-X pressad till 1600-3200 ASA. Hade utvecklat en egen varmframkallningsmetod, men ändå handlade det om full glugg och exponeringtider på 1/15-1/30 sek, utan stativ.